EN | FI | SV
Madhousebanner
Hälsningar från elfensbenstornet
False?1477557624

Där sitter man, eller rättare sagt står, hoppar, dansar i sin ombonade konstvärld. Man faller ner i dystra gropar efter föreställningsperioder, man blir smått avundsjuk på alla andra som det går så bra för. Så mitt i allt gnatande gnagande ramlar man in i ett projekt med unga killar från Afganistan och Kurdistan som man själv har varit med och påbörjat i Mad House. För att man kunde, ville och inte riktigt visste vad man gjorde. 

Och plötsligt betyder det där andra ingenting.

För efteråt när dagen är slut tar jag bussen hem och myser med min familj. Tänder ett ljus, läser facebook. Jag visionerar och planerar för framtiden från den grund som jag har skapat. För jag har levt i fred och ro och kunnat utveckla det ena och det andra, som människor ska göra. Som människor vill göra.  Som människor bör få göra. Överallt.

Pojkarna far åt sitt håll till förläggningen. De vet inte var deras familjer är.  Om de lever. Om någon finns kvar. Om det funnes något ombonat kvar ens någonstans. Ändå knogar de på, berättar sina berättelser, spelar sin musik, och är just så känsliga och förhoppningsfulla som de är fastän tröttheten får deras ögon att glänsa.

Mazing Cities är ett projekt som började har öppnat sig som en blomma. Först var det en taggig boll och nu prunkar den och visar upp en helt ny värld. Unga som via skype guidar oss i Helsingfors från Düsseldorf,  unga som guidar i Düsseldorf från Helsingfors. Vi tittar över våra pojkars axlar i den lugna studion i City Centers andra våning, och är plötsligt i en levande installation med skype bilder som ”hand held” slängande tar oss genom Düsseldorfs gator. Jag lyssnar till pojkarnas musik och de hårresande berättelserna där jag går från station till station. Dricker té, knapprar på ett kex. De unga öppnar flikar av sin värld och vi stora vuxna går in i deras verklighet för en stund och delar den. 

Mad House får mig att vara med om sådant jag inte vetat fanns Utan Mad House skulle jag aldrig ha slevat i mig irakisk kantinmat en hel vår, häpnats över våra fina konstnärsgäster från Albanien och Irak. Utan Mad House skulle jag aldrig ha kommit till insikten om att det är mötet som är det viktigaste. Något motvilligt måste jag medge. Inte konstverket utan människorna som är det viktigaste. Så märker jag att jag renas genom det på andra sidan om mainstream oväntade. Inte av det fullkomliga konstverket utan av det ofullkomliga i mötet. Det ofullkomliga i det som är vårt liv.

 

Annika Tudeer

Jaa: